Ny artikel här på bloggen, självklart skriver jag vad hjärtat är full av! Så undran är om Gud är tråkig, eller att ta sitt kristna tro enligt Jesu definition? Låt mig påpeka åter berättelsen om mitt verkmästaren och tillika vän i en liten maskinverkstad på 70 talet i Göteborg: Lillen, du behöver inte vara så religiös, jag hade upplevt en dramatisk frälsning några dagar tidigare och var mån om att berätta det för alla jag träffade.
Föga anade jag att människor skulle betrakta mig som lite urspårad, en del tog avstånd ifrån mig, medan andra var lite avvaktande och tyckte:
Ja, ja det här går snart över… Kan villigt erkänna att jag var nyfödd andligen, som vi säger i våra kyrkor, helt riktigt efter Jesu egna ord till den fromme Nikodemus i Joh 3:1-8
För att förtydliga detta så är det helt korrekt att Jesu egna ord gäller, vilket jag var mån om att leva därefter. Problemet var att jag var ganska grön på det andliga området och trodde att jag hade all kunskap om den kristna tron. Inget kunde vara mera fel, jag var nybörjare (nyfödd) och var tvungen att ”äta” andlig spis!… dvs. själen skulle ha näring för att jag skulle bli bevarad i tron.
Då måste man umgås med likasinnade och lyssna på de äldre och erfarna och dra nytta av deras undervisning. Nå väl… nu tyckte verkmästaren att jag var för mycket religiös och menade att jag skulle tagga ner på ett positivt sätt. Själv uppfattade jag inte så, jag var i ett sammanhang som inte var så nyttig för en ung pojk som mig då. Helt plötsligt övergick livet från ett sammanhang till att bli helt förvandlat som en kristen troende människa.
Hur var det med glädjen i Gud? Det blev en del korrigeringar med tiden, allt eftersom tiden gick, blev jag visare, dock var det så att det mänskliga som vi alla bär på tog över ibland, vilket skapade dåligt samvete och anklagelse om att man var en dålig kristen. Så småningom kunde man hantera det också när kunskapen om vad som stod i bibeln blev levande, och framförallt Jesu egen undervisning som vi läser om.
Dock skall det sägas att allt var förlåtet och jag var en ny skapelse i Kristus andligt, men kroppsligt var jag inte annorlunda än alla andra människor. Jag var förvandlat i mitt sinne och befriad ifrån destruktiva handlingar, men fel och brister får man dra med sig hela livet.
Alltså vandrar jag här på jorden genom tro och övertygelse som jag fick genom kunskap när jag läser bibeln och tar vara på undervisningen av likasinnade. Motivet är att göra det som är rätt, men fel och brister framträder då och då. Därför kommer också tröst till oss genom Guds ord:
”Gud räknar inte våra fel och brister för han vet att vi är bristfälliga människor så länge vi lever i världen.”
Tillbaka till Guds glädje, hur blir det med den? Här vill jag berätta om att det finns ett djupare glädje, människor emellan. Jag är av den uppfattningen att vi människor har fått en egen personlig kallelse att vara ett redskap i Guds värld. En del har inte hittat den än, andra tror inte på det, åter några tar det för lättvindigt.
Jag har noterat under min levnadstid att vi vill gärna tala i termer om synd och rättfärdighet, synd föreställer en katalog och man jämför vad man är bra på eller annat som man brister på. Men hör ni?? Inte är det väl så att vi skall iklädda oss egen rättfärdighet som ett mått på att vi förväntar oss Guds välbehag och evigt liv? Om det är en sådan lära man tror på då leder läran bort från Jesus eftersom man gör om intet hans egen försoning, dvs. lidande död och uppståndelse. Då återkommer frågan: Vad är då synd?
”Synd är avsaknad av tro på Guds och Kristi gärning, förnekelse om Guds existens och Jesu egen lära”… Kan man tvinga sig till tro? Nej, det kan man inte, saknar man motivet att söka sanningen och få kunskap i bibeln om vem Gud, Kristus och Helig Ande är då han man valt medvetet att inte lära känna Guds tanke och kärlek i den.
Nästa handlar om arvsynd som alla människor är födda med genom att den första människan, Adam syndade. Den synd uteslutet människor från gemenskapen. Därför har Jesus kommit till världen och tog bort arvsynden för att alla som tror på honom skall ha evigt liv, inte genom sina egna gärningar utan genom tro man kan bejaka på Kristi gärning och hans ord.
Hur skall vi förhålla oss till varandra oberoende till vår tro? Några menar att vi inte skall umgås med dem som inte tror? Hur gjorde Jesus?
Vi skall leva i världen där våra liv återspeglar Guds ljus, men vi behöver inte leva av världen som går emot vårt samvete. Enligt Luk . 15. Berättas det att Jesus var tillsammans med tullindrivare och syndare. De utstötta människorna älskade Honom och de sökte ” sig till Jesus för att höra Honom ” Återigen religiösa fanatiker motsatte sig Jesus, därför att det var viktigare med att leva efter varje prick och ord, istället för att bry sig om människor.
Här tar Jesus tre liknelser:
Det är liknelsen om det förlorade fåret och de 99, liknelsen om det upphittade myntet och så den som handlade om den förlorade sonen.
De här liknelserna slutar med att Jesus understryker glädjen över att man hittar fåret och myntet och att den förlorade sonen hittar hem igen
I det första liknelsen använder Jesus följande ord: På samma sätt blir det större glädje i himmelen över en enda syndare som omvänder sig
än över 99 rättfärdiga som inte behöver omvända sig.
I den andra liknelsen säger Jesus: ” På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.
I den sista liknelsen tallar Han om den stora glädjen som fyller Faderns hjärta när sonen återvänder hem; om den väldiga festen med de fina kläderna, festmåltiden, musiken och dansen. Det är uttryck som Jesus använder sig av från vardagliga händelser för att alla skall förstå det.
Det är starka uttryck för att poängtera Faderns glädje som vi kan förnimma när någon kommer till Gud.
Jesus talar klart och kraftfullt om just omvändelsen och Han umgicks mycket med oomvända människor för att vinna deras tillit så att Han kunde hjälpa dem till tro.
Farisserna och de skriftlärde ville inte tro på det och förkastade Jesu.
Som jag nämnde ovan, det finns en glädje att komma tillsammans och dela varandras tro, uppmuntran och tillit till att bära varandras bördor, och stötta varandra i det behov som kommer fram. Detta är ett praktiskt liv att vara en kristen, det praktiska består i att vi har fått Guds kärlek och gör saker för att vi känner glädje i Guds gemenskap.
/Claudio