Syns Gud genom våra yttringar? Eller, kanske borde jag uttrycka mig med lite mera konkreta frågor:

Vad förmedlar vi genom våra samlingar i kyrkor eller allmänna platser? Frågan är befogad, därför vill jag skriva några rader om det som du kan läsa längre ner i artikeln.

Först: Om vi tror på en Gud, Jesus och Helig Ande som Treenighet i Gudom, som jordens och människans skapare och allt som hör till det, då måste vi respektera och ära Gud för Den som Han har sagt sig vara.

Om vi tror på en kärleksfull Gud som förmedlade Sin kärlek till oss människor genom Kristi födelse av en människa i all enkelhet. Gud blev ”Människoson” som tog sig tjänare gestalt för att den som tror skall förstå vad Gud Fader har tänkt för sin skapelse.

Om man håller fast vid bekännelsen ovan kan vi inte blanda in några andra så kallade Gudar. Detta blir istället avguderi som har skapats av människohänder. Här kommer första referensen och grunden för vår tro som har betydelse för vårt uttrycksätt.

Från 1 Kor 15:14-23 bifogar jag följande:

” Och om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro är också meningslös. ¹⁵ Då kommer vi också att stå där som falska Guds vittnen, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han inte har uppväckt, om det är så att döda inte uppstår. ¹⁶ För om de döda inte uppstår, så har inte heller Kristus uppstått. ¹⁷ Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. ¹⁸ Då har också de gått förlorade som har insomnat i Kristus. ¹⁹ Om vi endast i detta livet har haft vårt hopp till Kristus, så är vi de mest ömkansvärda bland alla människor. ²⁰ Men nu har Kristus uppstått från de döda och har blivit* förstlingen av de som somnat in. ²¹ För eftersom döden kom genom en människa, så kom också genom en människa de dödas uppståndelse. ²² För såsom alla dör i Adam, så ska också alla i Kristus göras levande. ²³ Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen, sedan de som tillhör Kristus vid hans återkomst.” …

Detta är det ”Fundamentet” som hela försoningen villar på, det andra sättet att vissa det på eller genom diverse uttrycksätt har också betydelse för människor som är mottagare till ordet som förmedlas.

Jag utgår ifrån att vi är eniga att Gud är större än våra tankar och våra rutiner som vi använder i olika kyrkor och samfund. Vad menar jag då?

Jo när vi nalkas Gud i enskild bön och med respekt för Guds helighet, då kan vi uttrycka oss på det sättet som känns bekvämt för oss. Om vi däremot är i ett sällskap vilket det månde vara har vi ansvar för hur våra ord framförs. Det kan hända att människor som inte delar vår tro blir skrämda och får en negativ tanke om vad tron är.

Gud är ordningens Gud, inte motsatsen, läser vi i 1 Kor 14 : 33

Vi människor har en tendens till att förmänskliga Gud i tron att Han beter sig så som vi människor gör. Eller så hamnar vi i den andra diket och då blir det att Gud är så långt borta så det blir till slut bara en teori, istället för det himmelska barnaskapet där vi kan nalkas med förtroende i bön.

På samma sätt följer oss en uppfattning om att Gud skall göra efter en mänsklig mall. Här kan det vara olika från samfund till samfund beroende på traditionen i vilken samfund man var fostrad ifrån början.

För att artikeln inte skall bli för lång tänkte jag citera en text från: 1 Kungaboken 19

Det handlar om profeten Elia som många av er kommer ihåg berättelsen. Föreslår att den som vill läser hela kapitel för att få en helhet om vad som hände.

Så… Vad handlar dagens artikel om?

Hur var det för Elia? Han var med om när Gud uppenbarade sin kraft för att alla förvillade profeter som trodde på avgudar skulle se Guds härlighet. Dessa falska profeter trodde inte på Gud, ändå dansade dessa i vanmakt för att pressa fram något som skulle bevisa deras existens.

Med andra ord: Gud låter sig inte gäckas, det var inte Elia som tände eld, han var bara en profet åt Den Högstes, Gud förhärligade sitt namn när han tände el på altaret som ett vittnesbörd att det finns bara en Gud.

Nå väl… det kom en vardag för Elia, precis som det är för oss i vår tid. En del av oss har varit med om härliga ting när Gud förhärligade Sitt namn och svarade på vår bön. Det betydde dock inte att vi kunde leva vidare på gammal välsignelse. Helighet och Guds beroende kommer in i bilden för att man skall bli bevarad i tron.

Elia fick sina prövningar när drottning Isabel svor att hon skulle se till att han dödas. Det var inga tomma hot, detta viste Elia så han gick och gömde sig. Ganska naturligt för oss också när vi står inför prövningar och vi har inte kraft att sköta Guds uppgifter.

För att tala om pastorer och församlingsledare, bland annat, så lämnar en del för att kraften saknas. Elia själv önska sig döden, han var deprimerad och viste inte hur han skulle vända sitt liv? Lyssna du som läser detta: Skulle inte Gud förmå att förnya sin kallelse till dem som han kallade i tjänst? För det är väl inte så att vi tror att vi sysslar med en förening?

Nej vi är kallade till Den Högstes ärende och vara hans redskap i den tid vi lever. Vad skall vi göra för att resa oss igen? Vad gjorde Elia? Ja han tyckte synd om sig själv, men Gud hade inte lämnat honom för Han viste vad för ett verk Elia var. Vi själva är inte bättre än Elia heller. Därför får vi ge akt när Gud kallar tillbaka till förnyad kallelse.

Elia fick besök av en ängeln som gav honom mat till att styrka sig och greppa mod. Det räckte inte för Elia så Gud använde ängeln vidare som uppmuntran. Stå upp Elia och ät för annars blir vägen långt för dig. En förebild för oss andra att hämta näring och kraft genom ordet och memorera det för att veta var rågångar går mellan det världsliga och det himmelska.

Elia reste sig till sist och påmindes om vad Gud gjorde tidigare. Gott tänkte Elia, nu kommer Gud till mig på samma sätt tänkte han. Men först ville Gud höra vad Elia ville själv, beslutet att följa Jesus är individuellt, inte något som skall fattas av andra. Elia ville gärna försvara sig inför Gud hur mycket han tjänade Honom vid olika tillfällen.

När det började dundra och åska trodde Elia att nu händer saker och Gud är på färde. Nej, Gud var inte i åskan. Sen kom en storm som ryckte upp träden från marken, nu är Gud på gång igen, inte Gud var inte i Stormen. Sen kom en jordbävning till området där Elia var, nej Gud var inte i jordbävningen.

Till sist märkte Elia att allt lugnade sig ner och det blev stilla och han märkte ro i sin själ. Då kunde Gud tala till Elia och visa honom vilken väg han skulle gå för att Gud skulle använde honom för sitt syfte.

Sammanfattning av texten: Gud kommer till oss när vi är mottagliga och vår själ är stilla så vi kan ta emot Hans välsignelse och gå i förbereda gärningar, detta gällde Elia och detta gäller oss också, vi kan inte befalla Gud på vilket sätt Han skall komma. Våra tankar är inte Guds tankar, Gud väljer själv vägar för sina tjänare för han vet bäst vad som är rätt i varje situation. Som människor måste vi ha stillhet för att kunna bejaka Guds uppmaning.

/Claudio