Inför Påsken/Uppståndelse


Uppståndelse

Bild från: Dreamtime

Förtydligande: Ni som läser artiklar märker redan att det är tvåfärgat i texten!

Detta är som referens till bibelns citat, för att läsaren själv skall kontrollera att det jag skriver om  stämmer överens  med Guds ord, detta är viktigt för mig och är också en bekräftelse  för er andra att det förhåller sig så som jag skriver. Med andra ord blir det lättare att pröva det som skrivs. Den fetstilta blå  texten är citat, medan övrig text är mitt eget, om inte andra referenser uppges från andra källor.

Den tredje och avslutande artikel inför ”Påsken”

Börjar först med berättelsen från Matt 28:1-7

” Mot slutet av sabbaten, i gryningen på första dagen i veckan, kom Maria Magdalena och den andra Maria för att se graven. 2 Och se, det blev en stor jordbävning, för en Herrens ängel steg ner från himlen och gick fram och rullade bort stenen från öppningen* och satte sig på den. 3 Och hans utseende var såsom en blixt och hans kläder var vita som snö. 4 Och vakterna skakade av fruktan för honom och blev som döda. 5 Men ängeln tog till orda och sa till kvinnorna: Frukta inte. För jag vet att ni söker Jesus, som blev korsfäst. 6 Han är inte här, för han har uppstått, som han har sagt. Kom och se platsen, där Herren* låg. 7 Och gå genast och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda. Och se, han går före er till Galileen. Där ska ni få se honom. Se, jag har sagt er det.”…

Matteus berättar för oss  I detalj vad som hände vid graven som kvinnorna besökte för att bearbeta sin sorg efter Jesu död. Vi läser om att det blev en stor jordbävning och Herrens ängel kom ner från himmelen och rullade bort stenen från ingången till graven, där Jesus låg. Medan ängeln satt på stenen kom Maria från Magdala och den andra Maria (ganska vanligt namn i Palestina), vilken chock det måste ha varit när dessa fick se en varelse skinnande vit och med ett utseende som blixt?

De Romerska vakterna skakade av skräck inför allt detta som de upplevde. Föresten: Varför var de vid graven och vaktade? Jo, Fariseerna   var  rädda att Jesu följare skulle ta med sig  hans kropp och hävda att Jesus var uppstånden, och då ville dessa gardera sig och begärde bevakning från Romarna.

Det underbara i detta är att Gud låter sig inte begränsas av någon människa, det som var skrivet från början skulle gå i uppfyllelsen. Guds löfte håller, det som Han har sagt genom sina profeter redan i begynnelsen, ser Han till att uppfylla genom sin trofasthet.

Mitt i det  drama finner vi också omsorg och tröst för de troende. Medan vakterna skakade av förskräckelsen och låg på marken så som de var döda, fick kvinnorna tröst från ängeln: ” Var inte rädda, jag vet att ni söker Jesu han är inte här, han har uppstått så som han hade sagt”…

Och nu kommer ett uppdrag till kvinnorna, från ängeln:

”Gå genast och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda. Och se, han går före er till Galileen. Där ska ni få se honom. Se, jag har sagt er det.”

Dessa behövde inte övertalas för att berätta det glada nyheten för de övriga i lärjungar skaran. Ändå var det en stund av bävan och glädje, Frälsaren Jesus själv kom kvinnorna till mötes och bekräftade det som han hade sagt så många gånger tidigare till dem. Kanske  skämdes de att deras tro höll inte måttet, dessutom var det en atmosfär av både himmel och jord i deras närhet.

Hur skulle vi reagera om vi hade varit i samma sits? Människor är sig lika i alla tider, så vist hamnar också vi lite till mans i situationer då vi tycker att vår tro sviker oss. Hör ni som läser, det handlar inte i första hand hur stor tro vi har, det handlar om vår vilja och motiv att ta det till oss av ärlig uppstått.

Då ser inte Jesus våra misslyckande, för han vet vad för ett verk vi är och uppmuntrar oss att lita på honom för att komma vidare. Just detta skall det handla om resten  av dagens text, exempel på när Jesus möter människor i vardagen.

Ett annat exempel är hämtat från Luk 24:13-32

” Och se, två av dem gick samma dag till en by som hette Emmaus och som låg sextio stadiers* väg från Jerusalem. 14 Och de samtalade med varandra om allt det som hade hänt. 15 Och medan de var upptagna av sitt samtal och sina frågor, hände det att Jesus själv närmade sig och gick tillsammans med dem. 16 Men något hindrade deras ögon, så att de inte kände igen honom. 17 Då sa han till dem: Vad är det ni talar med varandra om, medan ni vandrar omkring och är bedrövade?* 18 Och den ene, som hette Kleopas, svarade då och sa till honom: Är du den ende främlingen i Jerusalem, som inte vet vad som har hänt där under dessa dagar? 19 Och han frågade dem: Vad? Då sa de till honom: Det som har hänt med Jesus, som var en man från Nasaret, en profet, mäktig i gärning och ord inför Gud och allt folket. 20 Och hur översteprästerna och våra rådsmedlemmar utlämnade honom till att dömas till döden och korsfäste honom. 21 Men vi hoppades att han var den som skulle befria Israel. Och till allt detta kommer, att i dag* är det den tredje dagen sedan detta hände. 22 Och dessutom, några av våra kvinnor, som kom tidigt på morgonen till graven, har gjort oss uppskakade. 23 När de inte fann hans kropp, kom de och sa att de också hade sett en syn av änglar, som sa att han lever. 24 Och några av dem som var med oss gick till graven och fann det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom såg de inte. 25 Då sa han till dem: O, ni oförståndiga, så tröga ni är av hjärtat till att tro på allt det som profeterna har sagt! 26 Måste inte Kristus lida detta och så gå in i sin härlighet? 27 Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem det som gällde honom i alla Skrifterna. 28 Och de närmade sig byn, dit de var på väg, och han såg ut att vilja gå vidare. 29 Men de bad honom enträget och sa: Bli kvar hos oss, för det går mot kvällen och dagen är snart slut. Och han gick in för att stanna hos dem. 30 Och det hände, när han låg till bords med dem, att han tog brödet, välsignade och bröt det och gav dem. 31 Då öppnades deras ögon så att de kände igen honom, och han försvann ur deras åsyn. 32 Och de sa till varandra: Var inte våra hjärtan brinnande i oss när han talade med oss på vägen och uttydde* Skrifterna för oss?

 Det är mycket text, jag tog med det för att den som vill ha referens skall kunna se det i texten.

Här har vi två personer som känner sig förvirrade, de hoppades på Jesus, sen kom avrättning och död för Jesus  och nu kom några som berättade att han var uppstånden. De visste inte vad de skulle tro, vad är sanning?  Känner du igen dig i tiden vi lever i? Alla falska profeter, som tom nästlar sig in i församlingar och splittrar de troende där visa tom lämnar sin tro.

Åter igen, Jesus ser till motivet och hjärtat, den som har ett ärlig uppsåt kommer inte vilse därför att Jesus ser till ett sånt hjärta och tanke.

När Herren slog  följe med Emmaus vandrarna i texten ovan, kände dessa inte igen honom i början. Men de hade sin tro på Jesus som Messias, men kunde inte få ihop det med korsfästelsen och hans uppståndelse. Ja, såna är vi alla, vi kan inte ta till oss allt på en gång, men framledes förstår vi hur saker och ting hänger ihop.

Emmaus vandrarna fick en utläggning från skriften från Jesus, en upprepning av det  som de hörde  tidigare, skillnaden var att nu var ordet levande och det kändes som om deras hjärta brann av välbehag när de hörde dessa ord igen.

Dessa var framme vid hemmet och Jesus gick med in för att hålla måltid med dem, nattvard, brödbrytelse, och då kände de igen honom .

Ett exempel till på hur Jesus kommer tom tvivlare till mötes för att ge dem upprättelse.

Från Joh 20:19-20

” Senare samma dag, på kvällen, den första i veckan, då lärjungarna av rädsla för judarna var samlade* bakom låsta dörrar, kom Jesus och stod mitt ibland dem och sa till dem: Frid vare med er. 20 Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin sida. Då blev lärjungarna glada när de såg Herren.”…

Lärjungar reglade tom dörrar där de var samlade i rädsla för mobben som dödade Jesus.  Han öppnar dörrar där det inte finns några dörrar, han skapar dörrar  åt sina tjänare som vill gå in för att berätta om honom, den Uppståndne Jesus, som lever och ger tro, frid och evig liv åt dem som lämnar sitt liv till honom. Nu kom han genom låsta dörrar för att åter ha gemenskap med sina lärjungar och uppmuntra dem till att ta ännu ett steg för att följa honom.

Det fanns dock en som kom på efterkälken , han var inte med när Jesus kom,  Joh 20:24-29

” Men Tomas, en av de tolv, som kallades Tvillingen, var inte med dem när Jesus kom. 25 Då sa de andra lärjungarna till honom: Vi har sett Herren. Men han sa till dem: Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka mitt finger i hålen efter spikarna och sticka min hand i hans sida, så tror jag det inte. 26 Och åtta dagar därefter var hans lärjungar inne igen, och Tomas var med dem. Då kom Jesus medan dörrarna var låsta och stod mitt ibland dem och sa: Frid vare med er. 27 Sedan sa han till Tomas: Räck hit ditt finger, och se mina händer, och räck hit din hand, och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro! 28 Och Tomas svarade och sa till honom: Min Herre och min Gud! 29 Jesus sa till honom: Eftersom du har sett mig, Tomas*, tror du. Saliga är de som inte ser och ändå tror..”

Tomas  tvillingen, som han kallades, eller, “tvivlaren”.

Underbara nåd också för oss i vår tid, hur många tvivlare finns det inte idag också, som så gärna ville  ha en barna tro, men kan inte av olika orsaker.

Grund tonen i alla dessa tre artiklar har varit, försoningen, upprättelsen, tron och förtröstan på Guds nåd genom Jesus som tog på sig våra synder, våra tillkortakommande, våra tvivel, ja allt som möter oss av prövningar, bar han med sig in i döden.

Genom uppståndelse bjuder han oss till gemenskap och evigt liv och manar oss till att följa honom och vara hans vittne  för att vina andra så att vår glädje blir fullkomlig, och Gud blir ärad.

Här avslutas Påskens artiklar

Det är hårda tider nu när detta skrivs, jag vill ändå som uppmuntran tillönska er alla en,

                                             Glad och fridfull Påsk

/Claudio

Inför den långa resan


Jag har undrat i några decennier,lite då och då på en del frågor om evighet. Det här är högst personliga frågor med undran om det finns fler som tänkte på samma sak.

Skall försöka ballanssera  artikeln för att ingen missuppfattning  skall behöva uppstå.  Som det framgår av överskriften, så gäller vår resa ifrån vaggan till evighet. Nej, jag är inte trött på livet, jag har inte Corona vad jag vet, jag har det bra och vill fortsätta  leva.

Ändå kan tankar komma lite då och då, särskilt i tider av oro och död för många.

Låt oss ta  några frågor:

Hur skall Gud göra för att samla sina troende barn, från olika samfund och församlingar när dessa  bråkar  med varandra? Själv tror jag inte på en himmel för olika samfund, eftersom Jesus har bara en församling?

Hur skall Gud göra för att vända sina barns hjärta från deras avgudar, prylar, pengar och allt annat som är viktigare än det eviga livet, som är Gud själv?

Hur skall Gud göra för att Hans barn skall lätta på sin barlast som följer med genom livet?

Det är ingen hemlighet  för oss  som tror, skall vänta på Jesu andra tillkommelsen. För i tiden var predikanter och evangelister noga med att predika  hela trosbekännelsen. Nu mera är det sällan man hör Guds ord pånytt föddelsen, helgelse  och om Jesu tillkommelse.  Men oavsett vad vi tror på, så står det skrivet i bibeln och vi kan inte bejaka det ena och förkasta det andra.

Låt oss då säga att Jesus kommer snart, vilket många av oss troende är förvissade om,  hur blir det med våra trossyskon som är i bråk med varandra?

Vet ni, jag skönjer en vis fostran i det vi upplever nu i världen. Nej jag tror inte Gud är straffets Gud. Han är motsatsen till det, kärlekens Gud förkroppsligad i människan Jesus för våra synders skull. Ibland måste vi göra oss av med det som hindrar oss  att nalkas Gud. Den som är bunden av pengar, må betänka  att man skall inget ta med sig när den dagen kommer och  Jesus uppenbaras .

Eller den som bråkar med sin nästa, antingen det gäller småsaker eller annat, får stanna upp och tänka efter, för vist ville vi att alla skall följa med.

När allt vacklar i världen, människor dör, arbetsplatser stänger och människor mister sin försörjning, då går det inte att vara tuff eller förlita sig på sin kraft.

Jag skrev ovan att jag vill vara varsam med vad jag skriver, fostran kan därför bli något gott för oss trotts att det gör ont. Det skall inte stanna i tåredalen, vi får vända detta till något större och bättre.

Därför att vi har en Gud som har omsorg om oss och skall inte pröva oss över vår förmåga. Den som sätter sitt hopp till Honom kommer också att erfara hjälp i nöden. Hur det fungerar?… Jag vet inte hur Gud gör, däremot vet jag att det är sant. Det var inte bara sant för apostlarna när det fick uppleva förföljelsen, satt i fängelse och blev pryglade  av andra för Jesu skull. Det finns vittnesbörd i Apostlagärningar om det och förmaningar i apostlarnas brev till visa församlingar  att lita på Gud och hans löfte.

Beslut däremot, för att slänga barlasten överbord som är oss till hinder, får vi fatta själva.

Vi är på resan, oavsett om den blir lång för visa eller kort för andra, låt oss befria oss ifrån sånt som tynger vår resa. Jag menar inte att du skall kasta pengar överbord, det vore oansvarigt att missbruka Guds gåvor. Hoppar man från den ena diket till den andra, så är man ändå i diket. Stilla ner dig inför Herren och be om vishet att vara behjälpligt med det du har och där det behövs. Din vilja bedöms inte av det du inte har. Att vara en hjälpande hand kan göras på många sätt, det är detta som räknas.

 

/Claudio

Maria vid Jesu grav


 

Stämningen var låg  i Jerusalem hos de flesta, det var som om luften hade gått ur Jesu lärjungar på grund av allt som dessa fick vara med om, vad skall vi göra nu, tyckte några i skaran? Det blir en artikel för oss andra också, därför känner vi igen oss  trotts  att det har gått 20 sekel sen dess.

Att tomhet och förvirring kommer  för oss alla när vi mister någon som vi älskar, är naturlig. Kanske någon i sin självsäkerhet kan tycka att dessa Jesu vänner hade hört honom berätta många gånger att han kommer bli överlämnad till mobben och dö. Han talade tom om att ”Herden” måste ge sitt liv för fåren… Var det någon av dessa som vandrade med Jesus  och som kunde greppa detta  och tänka ut hur det skulle gå till?  De hade läst i profeternas bok  om Messias som skulle komma, Jesaja 53 beskriver så talande vad som kommer att hända. Nej då, det var fördolt i deras medvetande  och därför ville de inte fara med spekulationer. Att Jesus var sänd av Gud-Sin Fader, och skulle vara deras räddare det förstod de. Kanske tänkte de,  det gäller i det kommande livet?… Jo då, det var helt rätt, det gäller evighets frågor, och var på det klara med att vid den yttersta tiden och den slutliga uppståndelsen skall alla få liv.

Det var ändå nuet det gällde, hur hanterar man sina känslor?  De hade vigt sitt liv för Jesus och följt  honom, och nu har självaste livet klippts av. Tänk vad vi människor är lika i alla tider! Det liv som vi bygger upp under en tid och person kännedom blir nästan? fullkomlig  i ett förhållande/familjen  och så rycks  en familjemedlem bort… inte konstigt att livet stannar upp och mängder av frågor dyker upp i skallen. Eller, kanske får man en förberedelse om att slutet är nära, ändå är det svårt att förstå.

Låt oss titta på texten i Joh 20:1-10

” Men på den första dagen i veckan kom Maria Magdalena tidigt, medan det ännu var mörkt, till graven och fick se att stenen var borttagen från graven. 2 Då sprang hon därifrån och kom till Simon Petrus och till den andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sa till dem: De har tagit bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom. 3 Då begav sig Petrus och den andre lärjungen iväg och kom till graven. 4 Och de sprang båda tillsammans, men den andre lärjungen sprang snabbare än Petrus och kom först till graven. 5 Och när han lutade sig ner, såg han linnebindlarna ligga där, men han gick inte in. 6 Så kom Simon Petrus efter honom. Och han gick in i graven och såg linnebindlarna ligga där, 7 och duken som hade täckt hans huvud. Den låg inte tillsammans med linnebindlarna utan för sig själv, hopvikt på en särskild plats. 8 Därför gick då också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven, och han såg och trodde. 9 För de hade ännu inte förstått Skriften att han skulle uppstå från de döda. 10 Därefter gick lärjungarna tillbaka till sina hem igen”…

Maria  från Magdala  som fick möta  Jesus kärlek till förvandling, kunde trösta sig med att hon hade en grav att gå till för att sörja, för att inte bli  störd av andra var hon noga med och kom tidig till graven. Det var något som inte stämde, vad är det som händer i denna galna värld?

Judarna hade som sed att begrava sina döda i en klippa, man hugger bort ett håll i den och sen förseglar man ingången med en  stort sten för att ingen skall kunna komma in.

Är det Romerska soldater som har tagit bort stenen, eller var det fariseerna som gav ordet att stenen skulle tas bort  och Jesu kropp skulle gömmas  för att ta udden av Jesu lära hos hans efterföljare?

Chokad sprang Maria till Petrus och Johannes för att berätta om det. Det här måste undersökas och i sin iver sprang dessa till graven. Johannes som var yngst stack huvud in i graven för att kolla lägget, till sin förvåning såg de att det var ordning och reda i graven, med bindlar snyggt ihop rullat; men var är Jesu kropp? det var tomt, men Johannes vågade inte gå in.

Det gjorde Petrus, med hjärta i halsgropen  gick han in i graven och då följde också Johannes med.

Ja vist, ja, nu gick det upp för dessa två vad Jesus hade sagt och undervisat om. Det var som om de blev födda på nytt. Ljuset efter ordet som Jesus talade om fick liv och hoppet kom tillbaka.

Hur gick det för Maria?  Läs Joh 20:11-18

”  Men Maria stod och grät utanför graven. Och medan hon grät lutade hon sig in i graven 12 och fick se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, den ena vid huvudet och den andra vid fötterna. 13 Och de sa till henne: Kvinna, varför gråter du? Hon sa till dem: Därför att de har tagit bort min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom. 14 Och när hon sa detta, vände hon sig om och fick se Jesus stå där, men hon visste inte att det var Jesus. 15 Jesus sa till henne: Kvinna, varför gråter du? Vem söker du? Hon trodde att det var trädgårdsmästaren och sa till honom: Herre, om du har burit bort honom, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom. 16 Jesus sa till henne: Maria! Hon vände sig om och sa till honom*: Rabbuni, det betyder Mästare. 17 Jesus sa till henne: Rör inte vid mig, för jag har ännu inte farit upp till min* Fader. Men gå till mina bröder och säg till dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, och till min Gud och er Gud. 18 Maria Magdalena kom och berättade för lärjungarna att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.”

Slutsats:

Det var tårar, sorg och omtumlande händelse, allt kom på en gång. Att inte ha ens en grav att gå till, var det  sista som togs ifrån henne.

Vad betyder det för oss? Hur hanterar vi vår tro när prövningar kommer, eller när man inte ens  kan finna tröst i sin sorg? Visa kanske slänger allt överbord i bitterhet och besvikelse, medan andra ser livet som en utmaning och vill gå vidare för att finna Guds vägar och en  meningsfullt tillvaro genom att följa Jesus och bli ett vittne för honom så länge man orkar och är kvar på jorden.

Hoppet att få möta dem som har gått förre finns kvar, med hjälp av det vackra minnen i backspegel och den nya livet som bjuds, kan den bli en tillgång för andra och en själv.

Claudio

 

Påskens texter är inte slut ännu:

Nästa artikel: Han är uppstånden!!       

Inför Påsken


Det går fort i mänskliga relationer, i detta fall tänker jag på Jesus, när han red in i Jerusalem på en åsnas föll. Ändå var det något som inte stämde, nej, nej Jesus hade inte fel, skriften skulle fullbordas…  Problemet  var att  de flesta förstod inte innebörden, frånsett en liten skara i sammanhanget, Jesu egna efterföljare, som älskade Honom, men ändå förstod inte till fullo  vad det handlade om, inte än, så småningom kommer de förstå.

Visa kunde man förvänta sig att det skulle begripa, de var ju lärare och undervisade i skrifterna, problemet var att ord de läste blev en stötesten för dessa. Det såg massa ord framför sig, men begrep inte dess betydelse, och inte ville de veta heller, för då hade de vart tvungna att rannsaka sig. Det ville de inte för det var  bekvämare  att gå runt i sina fotsida kläder och stoltsera inför folket hur stora och mäktiga de var. Att upphöjas och äras av folket var deras motiv och nöjen i dåtidens värld.

Jesus visste allt detta, Han konfronterades med dem  tidigare  och var medveten om att  de kommer att döda honom när de får tillfälle.

Lövhyddohögtiden  började  när Jesus red in i Jerusalem, och festen skulle vara i en vecka tills påsken träder in, människor bär fram sin förstling  av sin avkastning under ett år och bära fram det som ett tack offer till Herren för att Han förde dem ut ur Egypten. Påsklammet skulle slaktas och glädje skulle råda bland folket.

Det blev inte som vanlig det här året i Jerusalem, det var en tryck stämning på gatorna, visa vädrade tillfälle att bli av med Jesus, medan andra darrade för att inte vecka uppmärksamhet hos mobben.

Jesu lärjungar följde efter Jesus i hemlighet för att inte avslöjas i den mordiska situationen. Petrus ja, han skulle gå i döden för Jesus, så mycket tyckte han att han älskade Jesus, det var säkert sant, men när det verkligen sattes på sin spets, då var  ”Köttet svagt” och Petrus kom på skam.  Värre var det med Judas Iskariot som förrådde  Jesus. Han som fanns med i gruppen av Jesu närmaste, som tom delade brödet med Jesus, hur kan det vara möjligt?

Skriften berättar inte för oss om detaljer, det som vi har att ta ställning till är: ”Skriften skulle uppfyllas.”…

Verkligheten hann ikapp Judas när han förstod allvaret, 30 silver mynt  kanske var en ansenlig summa, kanske kom han att tänka på Jesu ord som han hörde tidigare: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?”

Ångesten var för stor, bördan gick inte att bära, livet var slut… Kunde Judas fått förlåtelse? Ja det tror jag, varför tog han inte chansen? Det är en fråga som ingen kan besvara av oss människor, jämför vi med Petrus så fick han upprättelse och en särskilt hälsning av Jesus, Petrus kunde gå vidare med sitt liv och förlåta sig själv.

Det var mycket folk i Jerusalem, alla ville se vad som händer, det fanns folk från när och fjärran, det flesta berördes av Jesus på ett eller annat sätt. Visa var glada att äntligen blir vi av med Jesus. Andra tyckte att det som händer är för grymt, Jesus har inte gjort något ont. Så var det kvinnorna som följde efter i gråt och förtvivlan över människans grymhet. Romarna var kända för sin blodtörst, det var  inte ovanligt  att rövare och obekväma spikades upp på ett kors. Kanske var det mera ovanlig att  de så kallade skriftlärda, skulle vara så mordiska. Dessa hade till uppgift att predika ordet för folket, och nu blev de mördare istället.

Hånet, förnedring och plåga kände inga gränser den dagen i Jerusalem, att sätta en krona full av taggar som hån på Jesu huvud, var det en förakt från Satan och hans dödsrike. Han kunde härja en kort tid genom människor som utförde plågan.

”Påskalammet” skulle slaktas, inte en sådan som seden var tidigare,  Guds Son, blev själv ”Påskalammet” som fördes bord  under förnedrande förhållande. Han fick tom bära sitt eget kors som ett verktyg in i döden.  Kvinnorna gröt av sorg och kände smärta när de såg  sin vän förnedras och plågas.

Jesus såg på dem, trotts börda under korset vände Han sitt ansikte mot kvinnorna som följde efter och utbrister med vis ansträngning:

Luk 23:28

”  Då vände sig Jesus om till dem och sa: Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, utan gråt över er själva och över era barn.”

Säkert tänkte Jesus på generationer efteråt  , den nya förbundet håller på att fullbordas, snart skall Guds Son spännas fast på korset som han bär och ge upp andan för alla generationer framåt  som försoning. Det gamla förbundet var försvagad och bristfällig, snart skall Jesus avväpna  Satan och dödens makt och vinna evig seger för människor, folk och stammar över hela jorden, ja åt alla dem som tror och bejakar detta.

Till sist:

Har människor förändrats genom sekler? Tror inte det, hela berättelse är fullt av färska exempel, människor som har lidit martyr döden för Jesu skull. Detta är inte slut ännu, tyvärr så är det många gånger religiösa människor som förföljer Jesu trogna. Det är dessa  som förskapar sig till får i fårakläder, som i själva verket är ulvar som rövar bort  dem som inte är vakna.

Läs gärna om det i artiklar som jag skrivit tidigare, framförallt, jämför det med bibeln först.

Claudio

Nästa artikel: Maria vid  graven

Förvirrade får


Det är skrivet:  Matt 26:31

” Och när de hade sjungit en lovsång, gick de ut till Oljeberget. 31 Då sa Jesus till dem: I denna natt ska ni alla komma på fall för min skull, för det står skrivet: Jag ska slå Herden, och fåren i hjorden ska bli förskingrade. “….

Jesus talade med  sina lärjungar och hans efterföljare, nu stod de inför en kris i sitt liv. Tiden var kort tills han blir överlämnad till mobben  för att plågas och dödas. Detta kunde inte lärjungarna riktigt förstå, det gick inte att ta in, men verklighet skulle hinna ikapp dem.

Det här är ämnet för min text idag, en flock av får, bildligt talat, som skingras, herdar orkar inte leda flocken, det blir för jobbig att  samla  fåren. Till råga på allt så har ulvar i fårakläder ökat  i  antal, fåren flyr  för att gömma sig  i hopp om att slipa  bli angripna.  Visa förirrar sig i buskar fulla av  taggar  och sitter fast. Andra flyr långt bort för att finna bete och ro, dessa glöms snart bort av herdar som är kvar  och kämpar halvhjärtat för att hålla ihop flocken. Kärleken till sin flock har  kallnat  på grund av all omsorg  om  dem som är kvar, därför finns det inte kraft att söka de förlorade.

Åter till Jesu ord i Matt 18:12-14

”  Vad tror ni? Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han inte de nittionio i bergen och ger sig ut och letar efter det som har gått vilse? 13 Och om det händer att han finner det, sannerligen säger jag er: Han gläder sig mer över det än över de nittionio som inte har gått vilse. 14 Så är det inte heller er Faders vilja, som är i himlarna, att någon av dessa små ska gå förlorad.”…

Kan vi stämma in i Jesu ord, eller tänker vi, vad gott att slipa de bångstyriga, de kan klara sig själva bäst de kan?  Herren hjälper oss att vi tar hans ord till oss. Tänk på alla dem som har blivit  sårade  och tom utkörda på grund av  mänsklig   prestige,  det finns många med taggar  som gärna ville in i värmen  och känna  gemenskap, men vågar inte, det skaver för mycket, det gör ont.

Nu frågar jag: Vem skall lägga om såren på dessa och gjuta olja på såren? Vem är  villig  att hämta  dessa får och avlägsna  deras  taggar? Fariseen  kanske  tänker, det är gott åt dem, de har sig själva att skylla. Kanske någon annan tänker, det ordnar Herren, Han tar hand om sin skapelse.  Är det rätt så?

Nej, nej och åter  nej,  varför?  Därför att vi bor på  jorden  och är utrustade  med en jordisk kropp, som har sinnen, känslor, empati, vi har fått förstånd  att fatta rationella beslut, kort sagt, vi skall vara Guds ögon för att se, öron för att höra, munnen för att tala, händer för att göra och fötter för att gå. Gud skall inte vara vår springpojke, Han vill använda oss för att förhärliga sitt namn, och för att vår glädje skall bli fullkomlig.

Till sist vill jag ta  med  något om våra Gudstjänster.

Matt 5:23-24

 Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, 24 så lämna din gåva där framför altaret, och gå först bort och försona dig med din broder, och kom sedan och offra din gåva.”…

Vad är en Gudstjänst?

Matt 18:20

För där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.”

Att komma tillsammans, dela med varandra av Guds ord, att sjunga  lovsånger  och i kärlek  uppmuntra varandra, blir en Gudstjänst till Hans ära. Det blir också till stöd och uppmuntran för vår tro som har direkt betydelse i umgänge med människor  vi  möter i vår väg. Det ger också en glädje i livet och kraft i motgångar.

Jag har noterat att det finns ovänskap ibland i gruppen av Guds folk.  Dessutom finns det förtal och skadeglädje hos visa. Nu talar jag rent allmänt, inte så som jag skulle vara en domare, utan som exempel  på  vad som  förekommer.

Jes 1:18

”Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren, om era synder än är blodröda . så kan det bli snövita, och om de är röda som scharlakan, så kan det bli som vit ull”…

Låt inte ovänskap och sårade  känslor  gro kvar varken i församlingen eller bland människor. Låt försoningen  synas  som ett vittnesbörd att kärleken överskyller en myckenhet av synder. Det ökar trovärdighet i det vi säger/predikar   och skapar behov att lära känna Jesus och Hans ord.

Claudio

 

 

 

 

 

 

Andlig eller överandlig?


 

Andlighet  eller själslivet,  som utgår från tron att människan har en inneboende ande.

Enkelt uttryck kan vi säga, ande. kropp och själ.

Andlighet är förknippat med begrepp som fromhet, helighet, religiositet, själfullhet, spiritualitet och mysticism. Andlighet kan både handla om tro och sökande, Detta är således förenklade definitioner om andlighet, som jag lånade visa ord från Wikipedia.

Nu är det inte detta jag syftar på i första hand. Kanske kunde jag sätta rubriken,” kristen eller och högfärdig” Det går inte heller, definitionen på det senare kräver en förklaring, varför? Jo därför att det har med stads religionen att göra. Detta är inte min tanke att skriva om, snarare vill jag ge uttryck för och frågar: Vad betyder detta för oss som bekänner oss till Kristi lära, och hur yttrar sig  i vardagen?

Låt mig ta några exempel:

Det är skrivet att var och en blir salig på sin tro, kanske det, andra säger lite skämtsamt, tro får man göra i kyrkan. För mig är detta helt främmande, eftersom det handlar om odefinierad tro. Vad jag egentligen vill komma fram till, och som jag söker, normala yttringar bland människor som bekänner sig till Kristi lära och efterföljelsen. För visa kan det bli en ”andlig kick” och man får intryck av att dessa befinner sig på ett högre plan. För en del kan titlar vara så betydelsefulla, därför skyltar de gärna med dem för att visa sin status  som talar om vad de har uppnått.

Det här är inget nytt, apostlarna  fick möta såna människor när de var ute och predikade omvändelse i Kristus.

Från  1 Kor 4:9-10 läser vi följande:

”  För mig verkar det som att Gud har ställt fram oss apostlar såsom de allra ringaste, såsom ämnade åt döden. För vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor. 10 Vi är dårar för Kristi skull, men ni är kloka i Kristus. Vi är svaga, men ni är starka. Ni är ärade, men vi är föraktade.”…

Och fyller på från 2 Kor 11:5-6

” För jag menar att jag inte på något sätt är underlägsen dessa höga apostlar. 6 Men även om jag är otränad i att tala, saknar jag inte kunskap, utan den har vi klargjort för er på alla sätt.”

Från 2 Kor 12:11

Jag har blivit oförståndig genom att berömma mig*. Ni har tvingat mig till det. För jag borde ha blivit rekommenderad av er, eftersom jag inte på något sätt är underlägsen dessa höga apostlar, även om jag ingenting är.”…

Jag tog med bara en liten del som Paulus och andra apostlar möte på den tiden, det var en andlig högfärd, på samma sätt som vi möter idag. Som vi ser av textrena, manar Paulus till ödmjukhet  och inte ta åt sig äran när det går bra för församlingar.

All ära tillhör Kristus, vi är bara kärl som har fyllts med gåvor till varandras tjänst och Guds ära.

Den som tar till sig äran för framgång ärar inte Gud. Det är därför det heter:  ”Högmod går förre fall”

Ödmjukhet är viktiga  egenskaper  i  Guds församling, den är fostrande, förmanande  och glädjer sig  över andras väl  och ” Upphöjer lovets  offer till Gud som är en frukt ifrån våra läppar”… Heb  13:15

/Claudio

Förväntad väckelse


 

Funderar på visa saker bland troende. Sen jag blev pensionär  har jag   läst mycket  i den andliga litteraturen, följt olika bloggar och jämfört mad det skrivna ordet. Det här är inget konstigt, för mig.

Jag fick min kallelse i samband med dopförätning i Betel på Klädesholmen, att vara evangelist. Vist har jag undrat, och tvivlat ibland, tyckte mest att all min tid var koncentrerad på familjen och jobbet.

Ibland   fick    jag  förtroende att dela med mig av Guds ord i olika församlingar  där det var uppskattat.

När pensionärs  livet inträdde  och jag gick vidare med livet efter sorgen, öppnade Herren nya dörrar och nya fält. Här är jag nu och funderar på  hur  det  är  ställt  med Jesu efterföljare?  Jag noterar att det pratas mycket om väckelse och  många  tycks  vara  tross visa  med att det kommer i de sista dagar innan Jesus kommer tillbaka.

Det är bra att det finns  förhoppningar  och positiv tänkande, men jag kan inte komma ifrån att väckelsen kommer inte hur som helst. Vi kan inte vara   upptagna  med världsliga  saker  där vi jagar status och prylar.  Inte heller kan vi  få  väckelse  med kosmetiska påfund i tron att bara folket kommer till kyrkan så lämnar de sig till Gud.

Hör ni, vem är jag som kan ta till  stor slägga  och ropa ut  obekväma  påstående?   En vanlig människa är jag, benådad  av  Herren Jesus, i behovet att få vara ett redskap  i Hans Mäster hand.  Väl medveten om  att  ”Det som inget var, det utvalde Gud för att förhärliga sitt namn”  Viljan och motivet  att stå på ordet  och söka vishet  för att kunna dela med andra, det har jag.  Därför hoppas jag  att vi skall komma tillbaka till ordet  och ta det till oss för att Guds nåd skall bli synlig mitt ibland oss  och skapa  längtan  för andra att komma hem in i Guds gemenskap.

Låt oss titta vad Herren säger  Jeremia  29:11-14

” Jag vet väl vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen  fridens tankar och inte ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp.  Ni skall åkalla mig  och gå och be till mig, och jag vill höra på er.

Ni skall söka mig och ni skall finna mig  om ni frågar av hela ert hjärta. Därför vill jag låta mig finnas av er, säger Herren”….

Här har vi början  till Guds  vishet, det gäller den första kärleken, prioritering, därefter kommer det andra som är den första likt, nämligen, att älska sin nästa så som sig själv.

Är Gud emot att vi har det bra och kan koppla av ibland? Vist inte, men Han vill inte ha  en delad hjärta, dvs. att söka Guds rike först och vår nästa, så kommer det andra att lösa sig också.

Nästa uppmaning har vi i Hosea 10:12

”Så ut åt er i rättfärdighet, skörda efter kärlekens bud, bryt er ny mark, ty det är tid  söka Herren, för att han skall låta rättfärdighet regna över er”…

Kan  tänka  mig  att Herrens  hus  ”Guds församling”  är övergiven, vist det finns verksamhet, handen på hjärtat: Brinner elden i församlingen, brinner  elden  i våra hjärtan? Den fråga kan inte jag besvara för andra. Det räcker att rannsaka sig själv och gå till Jesus med det.

Nu kommer det sista som jag vill dela med er som läser:

Från Psalm 126:5-6

”De som sår med tårar, skall skörda med jubel. De går  ut gråtande och bär sitt utsäde, de kommer åter med jubel och bär sina kärvar”….

Hör ni vi skall inte tro att det är så lätt alltid, att följa Jesus är också att ta på sig hans kors, det kan bli tungt och svårt ibland, men Herrens löfte har vi,   han står vid vår sida  och hjälper oss med våra bördor. Herren vill se nöd  bland sitt folk, han vill se kämpar anda och   tårar för människor som är i mörker. Förstår vi att Han älskar alla, både syndare och så kallade rättfärdiga, utan anseende till personen. Men Han är helig och ser inte genom fingrarna när det gäller synder.

Till sist, betänk att det är Herrens verk, det är ingen  förening som vi bedriver på det sättet. Vi får ta Herrens ord till oss att Han Är den som Han har sagt sig vara. Han står bakom sitt  löfte och då behöver vi tro och   vila i förtröstan på det som Han har sagt.

/Claudio