Barlasten ja, detta är ett ämne som upptar mina tankar ibland, vad bär vi i våra ryggsäckar? Att vi har med oss våra laster, oberoende på hur gamla, eller vilken social status vi har så har vi alltid något med oss genom livet.

Inte ens människor som har levt med samma man/kvinna genom hela sitt liv kan säga att lasten är slängd överbord, nu kan jag segla fritt på den stora vatten. Det hör till människans ofullkomlighet att ständig bära med sig barlasten i ryggsäcken, om jag skall tala i bilder.

Alla är vi på väg upp på trappan och bördan vi bär på är så individuellt. Vissa har väldig tung ryggsäck att bära, medan andra tar det med en klackspark och tycker det räcker med en liten ryggsäck för att spara på krafter. Det är nog så jobbigt att klättra upp för trappan ändå så varför ta med sig sånt som tynger mer än gör nytta?

Kanske är såna människor väldig disciplinerade och kan klara av sina livsrutiner? Är det så enkelt kan man undra? Nej det är inte det, som människor har vi inte kontroll på allt, hur gärna vi än ville att det skulle bli så. Vi lever i en bristfällig värld och måste ta hänsyn till sånt som vi inte har kontroll på.

Trappan är livet som vi går igenom med allt vad det bär med sig. Några bär med sig stora prövningar, medan andra kan festa och leva livets goda dagar i sus och dus och det går dem lika bra som andra som inte behöver bekymra sig för något.

Nu tror jag att detta är en fasad för många för att dölja inre spänningar, måhända en självbevarelsedrift. Trotts detta kommer tider när man blir äldre och man frågar sig: Var är jag på väg, eller vad har det blivit av mitt liv? Snart står man på det översta trappsteget och ser sitt liv från ovan. Ljuset känns starkare och närmare.

I dessa ögonblick funderar man, vad har jag för hopp? Tron på ett evigt liv poppar upp igen, vad har jag för val? För många blir det sista fråga, några tar emot erbjudande att gå in i det eviga landet med Jesus som följare, medan andra försöker övertala sig själva: Nej det finns inget liv efter detta.

Låt oss ta det för vad det är: Från Matteus evangeliet: 17:20

” Om ni har tro som ett senapskorn kan ni säga till detta berg: Flytta dig härifrån dit bort, och det ska flytta sig, och inget ska vara omöjligt för er.”…

Tro kan man inte tvinga sig till, tron har inget med prestation att göra, tron är behov, längtan och ett hopp. Tron börjar som ett litet frö som väcks till liv och blir en planta så småningom till glädje för andra och för en själv.

Tron är en gåva att få acceptera försoning och syndernas förlåtelse till evigt liv, genom Jesu rättfärdighet och greppa nåden att gå in i rättfärdigheten. Tron är också bärande kraft från honom som bar alla våra svagheter på sig, för att hjälpa dem som vill gå in i Guds härlighet.

När Jesus möte människor på vägen genom sin vandring, frågade han: ”Tror du på det?”…   

Herre jag vill svarade en del som mötte Jesus, hjälp min otro”…

Detta får bli slutklämmen på dagens artikel.

/Claudio