Det handlar om tro förstås, inte tro på vad som helst, det handlar om evangeliet som är enkel, eller borde vara enkel för varje människa som ”vill” ta den till sig. Det handlar också om oss alla när vi förmedlar evangelium, att vi är tydliga och förklarar det på ett enkelt sätt, istället för att gå omvägar för att kränga ord med långa utläggningar där människor vänder på klacken därför att det blir så krångligt och svårt.

Nu handlar det inte bara om enkelhet, det handlar om evighet, en eftertanke redan nu. Ja, jag respekterar alla som inte vill tro på ett evigt liv, man skall inte tvingas till det om man inte har behov att tänka efter.

Jag var också i den situation när jag var ung, mitt liv gick ut på att hinna med så mycket annat därför hade jag inte tid att tänka på evigt liv. Dessutom hade jag ingen kunskap om det trotts att jag borde förstått något av det genom min uppväxt tid.

Ändå kan jag se tillbaka på min ungdom som ett bönebarn där andra människor som hade kunskap och tro på ett liv efter det jordiska, var måna om att kunskapen skulle komma mig till del och en dag skulle jag stanna upp och tänka på det som en realitet.

Så… vad hände då? I sanningens namn var jag inte så gammal, ca 23 år och tyckte att det måste finnas något mer i livet förutom den ständiga jagande efter nöjen och självförverkligande. Ja, ni som har möjlighet att läsa någon av mina böcker kan säkert förstå det lite utförligare hur jag hamnade i behov av Guds längtan och Hans Frid.

Jag skall bara lite kort upprepa mig varför just jag hamnade bland troende folk. Att vara föremål för förbön hos andra människor är något stort. Jag förstod inte det då och gjorde mig lustig från och till över det, dessutom förstod jag inte innebörden av det.

Min längtan och behov var havet och livet runt det, kanske inte så konstigt att jag hamnade i det miljö? Där levde människor präglade av hårt liv som havet gav, fiskare och förvaltare av fångsten som dessa människor livnärde sig på. Detta skapade behov av tro och en längtan efter frid och ro hos människor i havsbandet. I början kallades de troende för ”läsare” kanske lite konstigt för mig som kom från ett främmande miljön och kultur.

Läsare, tänkte jag, hur går det ihop? Nja… det blev inte så dramatisk som jag trodde, snarare fick jag lära känna folket på ön som varma och enkla människor som visade på gästfrihet och kärlek till en främling som jag var. Så här efteråt förstår jag att dessa praktiserade den enkla Guds tro i vardagen  som skapade nyfikenhet hos mig, det fanns något hos dem som tilltalade mig och som jag sökte.

Efter lite tvekande besökte jag deras Gudstjänster och såg en glädje och hängivenhet i deras sånger och musikanternas medryckande glädje när det spelade och gav uttryck för sin tro. Det här ville jag ha, men var jag kvalificerad för det? Nej, tänkte jag, jag passar inte in där, var tanken, men så kom predikanten upp på talarstolen och predikade från en tjock bok och läste högt var som var skrivet.

Nog har jag deltagit i gudstjänster hemma i byn när jag var yngre, jag var tom medhjälpare till prästen i Katolska kyrkan, konstigt, sånt har jag inte upplevt hemma som ung. Jo då, prästen läste från bibeln också men jag begrep inte mycket av det som han läste, det kanske var för mycket begärt att en tonåring skulle förstå det?

I sanningens namn förstod jag inte heller vad predikanten läst heller, dock var det något som tog tag i mig, han pekade mot sitt hjärta och talade om evighet. Den atmosfär som fanns i kyrkan på ön blev en tankeställare för mig, det var som om jag vaknade upp ur sömnen och ordet gjorde sig påmind i mitt medvetande: ”Var skall du hamna om du dör”? Kanske inte så konstigt i mitt fall eftersom jag låg på hjärtavdelning på ett stort sjukhus och trodde att det var fel på mitt hjärta. Då kom också påminnelsen till mig när en läkare i Italien konstaterade att jag hade hjärtat på fel ställe. Detta har följt mig många år i livet och jag kan inte begripa än idag hur läkaren kunde säga något så dramatisk till en ung man?

Men inget ont som inte har något gott med sig, jag gick en tid och bar på både längtan och syndanöd i mitt liv, funderade på Gud och evighet och så småningom bestämde mig att jag ville följa Jesus så som jag hört att apostlarna gjorde när Jesus kallade dem. Det tog tid för mig, men till sist beslutade jag att söka Gud i bön för att få ett avstamp i livet till något nytt.

Jag fick frid och ro i själen, dessutom fick jag längtan och behov av att läsa vad som står skrivet i bibeln och så småningom förstod jag att själen måste ha näring för att tron skall bevaras.

Skickar med ett ord från Predikaren 3:10-11

” Jag har sett den möda som Gud lagt på människorna att sträva med. ¹¹ Allt har han gjort skönt för sin tid. Han har även lagt evigheten i deras hjärtan, utan att människan kan fatta det verk som Gud har gjort från början till slut. ¹² Jag insåg att ingenting är bättre för dem* än att vara glada och göra det goda så länge de lever.”…

/Claudio