Trevaren

En dikt av Örebro pastorn Göran Karlsson som man känner igen sig.
Något lite omarbetad version.

˚˚˚˚˚˚˚˚˚˚˚˚˚˚˚˚˚˚

Trevaren och Tvekaren

Jag är inte lika hurtfrisk, och självsäker på min stråt.
Kan sörja, begråta mångt utspel, min Gud och min samtid: Förlåt!
Allt är inte okomplicerat, solklart och tillrättalagt
Ja, åtskillig blir reviderat, av mycket man tänkt och sagt.

I trevarnas gråkoltsskara, de där utan påfågelsskrud

jag nu och då valt att vara, allt,  känner min Herre och Gud,
Att gå på kommandon, order, från övertrons, nu- kommendant,
Kan säkert vara för mången, nåt spänningsfyllt, högintressant.
Med årsrönnens tyngd jag tvekar,avvaktar vid relingens kant,
Men vet, Han betvingar, vinden och vågen, förblir allt min trygghets garant.

 
Han tronar i ljuset på vågen, när Petrus ropar i stormen,
Herre hjälp, jag kan ej hålla dem stången.
Med ömhet Han räckte mig handen, stormen Han stillar och vågornas dån,
Borta är tvekan och tvivlarens hån.

/Claudio