Möte med det oförutsedda

Vad kan det vara för något?  Egentligen vad som helst… själv tänker jag på mänskliga relationer, saker som vi blir obekväma av  och hamnar i situationer som vi inte riktig vet hur vi skall hantera.

Måhända att detta är en artikel för dem som bekänner sig till den kristna tron? Sanningen är väl den att människor hamnar i oförutsedda situationer som har en annan uppfattning om kristendomen också.

Det är ingen hemlighet att det finns människor i skiftande samhälls klasser. Visa kanske sitter på toppen av piramiden, medan andra får nöja sig med de rikas smulor i botten på den. Att vi människor skulle kunna ändra på detta  så att alla blir jämlika, ter sig för mig som en utopi.

Man kan spekulera lite och leka med tanken om reaktionen hos människor sittande i en fin salong där skratt och glädje flödar, där en trasig och objuden gäst tar sig in för att känna på glädjen som han/hon hörde utanför salongen. Det kan vara en överförfriskad person ovårdad och illaluktande eller en hemlös som vill värma sig bland människor för att känna av att han eller hon lever en liten stund.

Eller så kan det vara en person sargat av missbruk som söker några minuters återhämtning. Eftersom detta handlar om en artikel utifrån ett kristen perspektiv, är det ofrånkomligt att rannsaka oss  och vår beteende.

Jo men alla tycker väl att också dessa människor är välkomna i kyrkan eller i våra samlingar? Jag har svårt att tvivla på detta. Att vara välkommen är en sak, att ge  personen(a) ifråga en klapp på axel en annan. Ändå måste jag ställa frågan: Hur skulle vi reagera om vi hade ställts inför detta?

Jag generaliserar (drar  alla över en kam) inte över det. Av erfarenhet och bostads vistelse i Göteborg vet jag att det fanns  mycket nöd bland utslagna och missbrukare. Jag vet också att det finns många som viger sitt liv för att lindra nöden. Förmodligen är det samma förhållande i andra större städer i Sverige, ja jag törs säga över hela världen.

Missbruk förekommer numera i små byar också, därför kan vi inte blunda för vad vi ser.

Ändå frågar jag mig gång på gång: Har vi förskonats från alla avarter som förekommer på grund av att vi bor ganska skyddad? Förstå mig rätt, Jag tänker både på västkusten och på Dalsland och jag tänker på andra små pittoreska byar och samhälle.

Självklart är det så, att det som man ser långt borta behöver man inte fundera på. Familjer som drabbas av detta vågar inte berätta för andra hur jobbigt det är.

I samtal med människor märker jag att det finns behov av själavårdare. Var hittar man en sådan?

Många församlingar oavsett namn har inte ens en pastor ännu mindre en själavårdare.

Ja, hör ni, kan inte tro på att jag är ensam med dessa frågor. Lämna gärna synpunkter om du vill kommentera detta.

Sätter punkt här för den här gången.

Claudio