I Krukmakarens händer

Hur står det till med självförtroende? Nog är det lite provocerande att ställa den fråga offentlig. Är det inte så för de flesta av oss att självförtroende  har naggats i kanten någon gång i livet. Hur eller varför vi hamnar där som människor  vill jag inte spekulera i. Dessutom handlar inte artikeln om vår eget ”jag” på det sättet. Vad jag ville lyfta fram är människan i Guds ögon.

Just därför är rubriken satt till ”I Krukmakarens händer”…  Jag antar att de flesta  vet och känner till principer av krukmakarens yrke, som är en bland de äldsta i världen. Men om det finns någon som ändå inte känner till vad som händer med  ”lerklumpen” så vill jag ändå beskriva lite kort om vad det handlar om.

Ett litet bord och en snurrande skiva kopplad till krukmakarens fötter som styr den allt eftersom behovet vid formning av  ett kärl. Lägg märke till en bit lera, en oansenlig klump, som ligger på drejskivan, den kommer att formas efter krukmakarens fantasi, med tålamod smeker klumpen till dess den börjar ta formen av föremålet som krukmakaren tänkt sig.

I Jesaja 64:8 läser vi följande:

”Men Herre, du är vår Fader, vi är leret, och Du är den som har skapat oss, vi är allesammans verk  av din hand.”…

”Jag kan inget, har ingen uppgift och passar inte någonstans”… är uttryck som vi hör lite då och då.

Stämmer det?  Nej, naturlitvist inte, felet är vi människor själva som inte ser värdet i det som Gud har skapat, därför att vi har en annan mått än Guds mått.

I Guds ögon är vi en ler klump som har formats  till något värdefullt, ett lerkärls för de ädla gåvor som skall visa på Guds härlighet så att andra skall se Honom i det, medan vår glädje blir stor.  Som människor kan vi gå sönder precis som lärkärlet kan spricka vid härdning, eller så ramlar kärlet till marken och går sönder i många bitar. Ja, ni hänger med i bildspråket, samma metaforer används för oss människor. Det spricker i vår mänskliga fasaden, vi snubblar och har ingen kraft att resa oss, eller så har man fått många ärr i den bräckliga kärlet som skaver och gör ont  allt medan självförtroende försvinner mer och mer.

I Jeremia 18:5-6 läser vi:

”Och Herrens ord kom till mig (Jeremia profeten) han sade: Skulle inte jag kunna göra med er, ni av Israels hus, så som krukmakaren gör? Säger Herren. Jo, som leret är i krukmakarens hand, så är också ni i min hand”…  

För att ingen skall missförstå texten, handlar detta  om gamla testamente, som är giltig än, men har ”Ett nytt Förbund” genom Jesu fullbordan. Då var det Israel som förebild på Guds  folk, medan nu handlar det om  Kristi församling.  Vad en församling är kan du läsa här

Kanske kan vi ta bilden av krukmakaren när vi känner att bekymmer blir oss övermäktiga, oro tränger på och skapar ångest inför kommande dagar.

Vi dröjer oss kvar i Jesajas bok från kapitel 37:3

”Så säger Hiskia: En nödens tuktans och smälekens dag är denna  dag, ty fostren har väl kommit fram till födseln, men kraft att föda finns inte.”…

Hiskia var  en kung i israel  när Jesaja var profet. Han gjorde rätt i Herrens ögon , så som bibeln beskriver det. Hiskia blev dödssjuk precis som andra människor blir i vår tid, men där i sin nöd vände han sig till Herren  och bad om nåd:

Jesaja 38:2-

”Då vände Hiskia sitt ansikte mot väggen och bad till Herren. Och han sade: Ack Herre, tänk på hur jag har vandrat inför dig i trohet och med hängivet hjärta tjänat Dig, och gjort vad gott är i Dina ögon. Och Hiskia grät högljut.

Då kom Herrens ord till Jesaja: han sade: Gå och säg till Hiskia: Så säger Herren, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall föröka din livstid med femton år, ja jag skall också rädda dig och denna stad ur den Assyriske kungens hand och skall beskydda denna stad.”…

För att knyta ihop  det som jag hade tänkt, är just nöden och oro som vi kan uppleva lite till mans.

Mitt i allt detta lyser hoppet och trösten från ordet när vi läser om människor som levde långt förre oss. Herren ser till hjärta och den enkla suckan, Han ser behovet och formar oss, likt krukmakaren formar sina kärl. Han har ingen anseende till personen, han är oberoende av vilken ställning vi har på den  sociala skalan. Det är våra behov som styr vår handlande,  ibland blir det genom nöd som våra ögon öppnas och vi kan se Guds härlighet, bildligt talat.

/Claudio