Publicerar en dikt av  Olav Arbman i något omarbetat form.

Kanske känner vi igen oss i tiden som nu är?

********

Svenskarna dansa, fast blixten  slår  fräsande vit omkring skären.

Svenskarna dansa, fast döden går, snabb ur de tusen gevären.

Gudsföraktet jublar och ler, ingen himmel finns ju mer!

Det var en saga bara- kom, låt oss lustiga vara.

 

Klockorna djupa och varnande ljud vit över Sverige sända.

Få äro de som söka sin Gud och stegen till kyrkan  vända.

Upp, dans och lek  med skratt, nöjen ekar full en lördagsnatt.

Frid, frid och ingen fara, kom, lås oss lustiga vara.

 

Åskan nalkas mer och mer, vildare svänger dansen!

Ögat i konstgjord glädje  ler, högre blir feberglansen och tvinade själar hädar Gud,

Svarade strax vid applåders ljud,

Psalmen  drunknar i skratten, mörk är den ödsliga natten.

 

Gott blir ont och ont blir gott, fädernas Gud man sviker,

Smått blir stort och stort blir smått och ståndaktig mandom viker,

Vad är orätt, och vad är rätt, ej bekymrar sig  den tvinande släkt.

Bibelboken är glömd och dammig, vem bryr sig när talet är flammig.

 

Dock, det skiner en stråle av hopp, än ser en liten skara ensam och glömd till himmelen opp.

Det är bedjande bara! Än stiga psalmer, som vi hör dem, mäktiga  äro från tusen hem,

Gärna för ridarevaka, världen de gärna ville försaka.

 

Lilla skara, i bön håll  ut, kämpa för nära och kära, ännu ej  Guds tålamod tagit slut.

Kom, att för Honom  Sverige på bönens armar fram, Sverige med all dess nöd och skam.

Sverige som dansar på branten, räddas från kraterkanten.

 

De troendes kyrka vakande var och tidernas tecken skåda,

Låt förkunnelsen ljuda klar i nöd och vånda,

Stärkande med Guds kraft och i heliga rum, lyfta till folket det heliga evangelium.

Att ej en skymmande dimma sköljer vår ödestimma.

Frukta ej du lilla skara, när tiden är inne hos din Fader skall du få vara.