Claudios böcker /Främlingar

INLEDNING

Berättelsen handlar om en fattig familj och börjar vid sekelskiftet på 1900-talet.

Handlingen utspelar sig i nuvarande Kroatien i provinsen Istrien, en halvö på nordvästra sidan av dagens Kroatien.

 Då, vid sekelskiftet fanns varken Kroatien eller Jugoslavien. Under 650 år fram till första världskriget tog slut 1918, tillhörde norra delarna av dagens Kroatien en del av Italien, Schweiz, Österrike, Tjeckien och Ungern tillsammans det så kallade ”Habsburgska riket” eller den österrikisk-ungerska pakten. ”Se kartan nedan”

Berättelsen handlar alltså om familjen Fornazar och alla umbäranden som de fick utstå under ett sekel. Till en viss del är berättelsen självbiografisk, där författaren vill dela med sig av upplevelser och berättelser som har överförts muntligt.

Med en förhoppning om att läsaren skall känna igen sig i handlingar och kanske ta del av en annan kultur som präglade Istrien under ett sekel.

Trevlig läsning

Claudio Fornazar

********************

Kapitel 1/

Habsburgska kungariket

Efter år 1918 bildades republiken Jugoslavien. Men Istrienprovinsen och en del av kusten tillhörde Italien fram till år 1947, då området införlivades med Jugoslavien, som upplöstes av inbördeskrig i början av 1990-talet genom att republikerna, som var sex stycken bildade egna stater.

Titeln för berättelsen är ganska given. Varför?  Med tanke på de dramatiska omvälvningarna i statsbildningen, var det svårt att identifiera sig med något land. Även om huvudpersonerna i berättelsen kommer från ett och samma ställe, så handlar helheten om att statsidentiteten var det lite si och så med. Dessutom fanns det ett utbrett behov/längtan bland ungdomar, manliga för det mesta att söka sig utomlands för ett bättre liv. Naturligtvis fanns det patrioter, kanske på flera sidor, men det var svårt att hitta patrioter som visste var de hörde hemma. Ungdomar som flydde över italienska gränsen på 50 och 60-talet och sökte sig ut i världen till Kanada, Australien och en del till Sverige, gjorde det av längtan att skapa sig ett bättre liv. Dessutom var det spänning och utmaning i detta

Det fanns även en del som stannade kvar i Italien när de väl kom över gränsen. Dessa blev automatiskt italienska medborgare, eftersom de flesta var födda innan 1947 då ovannämnda områden tillhörde Italien. Berättelsen handlar alltså om familjen Fornazar och alla umbäranden som de fick utstå under ett sekel. Till en viss del är berättelsen självbiografisk, där författaren vill dela med sig av upplevelser och berättelser som har överförts muntligt.

Med en förhoppning om att läsaren skall känna igen sig i handlingar och kanske ta del av en annan kultur som präglade Istrien under ett sekel.

Kapitel 2/Gracisce

Gracisce: Som nämnts i inledningen kommer huvudpersonerna från en och samma by. Eller som folk i allmänhet kallade byn för ”Gradic” som betyder en liten stad. Med svenska mått mätt så var det inte frågan om en liten stad, snarare ett samhälle på ca 2-300 invånare.

Men det är ett gammalt samhälle, som uppfördes i slutet av 1100-talet. Det finns byggnader, och en gammal fästning som vittnar om detta. Kriget pågick mellan olika klaner och folk, därför var detta ett sätt att bevaka sitt revir.

Dessutom finns det konstnärliga målningar både i kyrkor och även andra byggnader som kan beskådas än idag. Ifrån en slumrande by, fram till 80-talet började man satsa på turister och marknadsföra dess historiska värde.

Dessutom ligger byn väldigt högt belägen och man kan njuta av utsikten 3-4 mil i tre väderstreck. Något som har påverkat undertecknad, är även utsikt från öster till söder där man kan se Istriens högsta berg Ucka och en bit av Adriatiska havet med ön Cres. Otaliga gånger satt jag på utsiktsplatsen Sveta Lena (Sankta Lena) och drömde mig bort från och till.

Kapitel 3

Pappa Erminio

Pappa Erminio  levde  1903 till 1954 i byn Gracisce. Hans föräldrar Franica och Franjo Fornazar var födda i slutet på 1880 talet.

 Det var en syskonskara på fyra personer där den förste, Ivan var son till Franjos första fru, som dog i tidig ålder, därefter giftermål med Franica som fick två döttrar Karmela och Veronika, samt Erminio pappa till 3 barn, Alida född 1942-1983, Lorenzo 1945-2010 och jag själv Claudio född 1951, 70 vid slutförande av boken.

Som i de flesta byar i Istrien, livnärde sig folket på sitt jordbruk. För inte så längesedan klassades bygden som ett småjordbrukssamhälle. De allra flesta kunde försörja sig på den avkastning som jorden gav. Dessutom hade 90% av invånarna egna djur som användes som dragdjur och i köttproduktion. Jorden är ganska bördig i och runtomkring Gracisce. Däremot fanns det en stor nackdel när man skulle bruka jorden, eller frakta hem produkter.  Det var mycket slit och handjobb på sluttningarna nedanför byn. På så sätt kan man i viss mån förstå att dagens ungdomar inte vill jobba med sånt. Nu mera växer andra industrier upp som inriktar sig på produktion där det mesta går över till en process övervakad av datorer.

Utöver detta är huvudnäringen turismen, vilket är ganska typiskt för Istrien. Om man tittar på bilden ovan,  kan man se att Istriens halvö är omgiven av havet med sina vackra pittoreska städer,  med lagom avstånd till varandra. På senare tid har turisterna hittat hit och sen Kroatien bildades som en självständig stat, har staten satsat på vägar och annan infrastruktur för att turisterna skall ha det bekvämt och skönt.

Temperaturen är ganska lagom, men när det blir som varmast kan den komma upp i 40 grader. Själv kan jag inte minnas att det var så varmt när jag bodde hemma. Numera är det vanligt med extrem väderlek och höga temperaturer.

Tror att det är viktigt att berätta om landet och platsen som huvudpersonerna kommer ifrån. Man brukar säga ”kunskap är inte tung att bära” förutsagt att man är intresserad förstås

.

Därför, menar jag att man skall få en samlad bild av händelser för att förstå livet som det beskrivs i kapitlen nedan

En del av släktingarna hade det bättre ställt. Jag har inte förstått om han själv var fattig, eller om han hade möjlighet att lägga undan lite pengar i och med det arbete han hade. Bostaden var samma hus där jag var född och uppväxt på en längre gata, där samtliga hus bildade en kedja av sex byggnader. Enligt mammas berättelse byggde farfar huset när han bildade familj, om det var i tiden med sin första fru eller om det blev senare har jag inte förstått.

Däremot har mamma berättat några gånger att huset brann ner innan pappa blev  född, men att det   så småningom byggdes  upp med bara  väggar och tak i början för att farfar med familjen skulle ha tak över huvud.  Husen i byn var oftast spartanskt  byggda, fyra väggar och små fönster med tak över huvud.  Inte sällan hade man en liten ladugård i samma hus där djur förvarades och bodde tillsammans med människor. Ett sätt att hålla värmen under vintern, medan på sommaren var det svalt. Vi var inte undantagna förstås heller. Några större djurmängder hade vi inte så långt jag kan minnas och vad jag hört av berättelser.  Jag minns att vi hade en get när jag var liten. Vi hade också grisar vid några tillfällen, annars var det mest höns, tuppar och kycklingar som bidrog med mat, ägg och kött. Vi bodde på andra våningen med kök och sovrum, köket däremot var utrustat med en öppningsbar trälucka motsvarande 2×1 m, som öppnades och stängdes genom gångjärn och en ring i mitten som tjänade som handtag. Ganska bra lösning med tanke på att man utestängde källare och trappan för att få mera plats i köket och fick dessutom varmare när man eldade i eldstad först, men sen kom vedspisar och oftast behöll man både och av praktiska skäl. Luckan däremot hängde med in i det sista, förutom att den renoverades och modifierades till det bättre.

Som ung blev pappa inkallad som rekryt i den Italienska armen där han tjänstgjorde i ca 1,5 år. Uppgifter gör gällande att han var stationerad i norra Italien, vilket plats det var saknar jag uppgifter om däremot. Han och mamma var inte gifta då, varför jag antar att det var någon gång efter första världskriget. Efter militärtjänstgöring kom han hem, och fick jobb i kolgruvan ca 1 mil söderut ”Podpican-gruvan”

 För den nyfikne läsaren kan jag nämna att det finns en uppföljningsbok som är under bearbetning. Boken heter Tina och handlar detaljerat om makarna Fornazar i romanform. Namnen i boken är ändrade för att inte lämna ut personer som förekommer i berättelsen. 

Så småningom fick han sluta sitt arbete i gruvan på grund av hälsan. Pappa fick arbete som vägunderhållare istället och hade ansvar för en sträcka på 5 km. På den tiden fanns det inga asfalterade vägar. Dessa var så kallade ”vita vägar” eller grusvägar. Att de var vita berodde på att de var byggda av vitt kalkgrus. Eftersom vägen var en huvudled

mellan flera städer från norr-väster till öster-söder, behövde dessa vägar underhållas för hand. Vägarbetarna hade var sin sträcka som de ansvarade för och kunde täppa till och kratta igen hålen som bildades efter den tunga trafiken som fanns då. Några privata bilar fanns det inte på den tiden, mig veterligt. Men jag kan föreställa mig pappa hur han gick där på vägen med spade och kratta körande på en gammaldags skottkärra. Med tanke på att pappa dog så tidigt som 1954 och blev 51 år, så förstår man att han måste ha haft stendammslunga. Jag har alltid hört att han dog i astma, men nu på senare tid, börjar det bli klart för mig att han dog på grund av stendammet från vägen och damm från gruvan.

Han var 18 år äldre än mamma och så långt jag kunde uppfatta berättelse, gifte han sig med mamma när andra världskriget bröt ut i Europa. Mamma har berättat att han gjorde inte något större väsen av sig, utan var stillsam och försökte göra rätt för sig. Visst kunde han ta sig ett och annat glas vin. Men när han var berusad fick han hjälp av mamma till sängen där han sov ruset av sig.

I och med giftermål med mamma blev även hon ägare till det mesta av skog och mark, som pappa ägde på den tiden. När det gäller skog, så finns det inget kvar idag, enligt uppgifter.

Anledningen är branta sluttningar som eroderade ner i dalen under årens lopp, och så småningom fördes det vidare av starka vattenströmmar ner i dalen. Marken som fanns på mera platåplatser, brukades som jordbruksmark där man odlade olika grödor och vinrankor för framställning av vin så småningom. Vin var och är än idag en nationaldryck som man drack istället för vatten. Av det förbrukade jästa druvavfallet framställde man sedan brännvin, så kallad ”rakija”. Det var då inget brännvin som användes som berusningsmedel. Det hade en 70-80 % alkohol styrka, och det var mest som en välkommen gest som man bjöd på en nubbe då och då.

>Fortsättning följer<