Dammar av artikeln som jag skrev för något år sen och reviderar/förtydligar den något. Anledningen är att det finns människor som känner sig obekväma  och främmande med sin församlings tillhörighet. Läser mellan raderna att det blir i bästa fall en plikt utan större glädje med tillhörighet i församlingen.

Jag tillåter mig och delar min egen erfarenhet av församlings  tillhörighet och arbete. Kanske fler känner på samma sätt som jag och min familj kände en tid då det var ganska kämpigt på många område. Livet var inte enkelt med bekymmer och sjukdomar som satte sin prägel i familjen då. Både jag och min dåvarande hustru upplevde att människor i församlingen hade en  glädje medan vi själva bar en sorg inom oss och tyckte inte vi hörde hemma i sällskapet av alla glada människor.

Är detta kritik till människor som tillhörde församlingen då? Nej, jag har full respekt att vi människor är som vi är, vilket vi får fortsätta att vara. Gudstjänst besöket blev mera sporadisk, inspirationen att dela Guds ord i varierande församlingar var också varierande.

Så hände det som inte skulle hända i normala fall, tyckte vi. Döden kom på besök och tog med sig min hustru. Då drogs rullgardinen ner och jag kunde inte besöka en Gudstjänst på mycket lång tid. Inte av bitterhet, och inte  av behovet att  lämna församlingen, det ville jag inte därför att övertygelsen av vad en församling är var stark och det skulle inte lösa mina bekymmer.

Jag delade min sorg med några vänner som kom på besök i hemmet och försökte peppa mig att delta i gemenskapen. I början blev det mycket krampaktig och motvilligt, men tiden skulle läka alla sår tänkte jag.  En vän som bar på sorg också försökte trösta och uppmanade mig  att tänka efter. Medan jag själv försökte försvara mig att jag har inget att hämta i församlingen i den sitsen jag var. Då säger vännen att jag bör inte tänka på i första hand vad jag skulle få av församlingen, jag skulle ändra fokus på att både dela till andra som också hade behov att få uppmuntran och gärna ville se mig i församlingen, vilket skulle ge mig den glädje jag saknade.

Det här blev en vändning  i min tanke, jag skulle tänka bort ifrån min egen situation och låta Jesus bruka mig till välsignelse för andra. Men såren skulle läkas först innan jag var mogen till att ta det steget.  Nästa steg blev istället en längtan och behov att får vara evangelist enligt den kallelse jag fick vid min omvändelse. Hur, var och när? Det visste jag inte, men så småningom föll bitarna på plats, glädjen kom tillbaka, inspirationen likaså och tiden då jag kunde studera Guds ord efter pensioneringen  och blev den redskap som Gud gav mig.

Så, vad är en församling?

Referens och bildspråk om församlingen från: Upp 1:12-16 läser vi följande:

” ¹² Och jag vände mig om för att se rösten som talade med mig. Och när jag vände mig om, såg jag sju ljusstakar av guld ¹³ och mitt ibland de sju* ljusstakarna en som var lik Människosonen, klädd i en dräkt som räckte ner till fötterna och med ett bälte av guld kring bröstet. ¹⁴ Och hans huvud och hår var vitt som ull, så vitt som snö, och hans ögon var som eldslågor. ¹⁵ Och hans fötter var såsom skinande malm som glöder i ugnen, och hans röst var som dånet av väldiga vatten. ¹⁶ Och i sin högra hand hade han sju stjärnor och ut från hans mun gick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin kraft.”…

 Till er som känner jag kan inte vara med i den eller den församling, det är så mycket falskhet, så mycket förtal och tom fräckhet i församlingen, jag trivs inte längre i den församling. Låt mig säga så här: Det finns ingen fullkomlig församling, den består av människor med fel och brister, men Herren Jesus som är huvudet för församlingen och Den Helige Anden som är med för att leda församlingen med ödmjuka människor som har ställt sig till Guds förfogande  kan räkna med att det som Gud en gång har börjat, skall också fullborda om det finns motivet och trohet att vara ett redskap.

Framförallt skall man hålla sig till bibelns grund och undervisning och inte överge fundamentet i Guds syn. Finns inte detta kvar i församlingen, då får man överväga att söka sig till en annan församling där det finns bättre förutsättningar.

Det handlar om församlingen som Guds förlängda arm som skall uppenbara Guds härlighet stadsfäst genom Kristus, Gud själv kommen i människan och som är huvudet för församlingen. Guldet i detta fall är värde som framställs som guldet. Det betyder att en församling är ”Bruden” och Jesus är dess  ”Brudgum” om vi talar bildspråk.

Man kan alltså inte bete sig hur som helst i en församling och dra vanära  inför världen,  självklart. Men motivet att medverka i församlingen där  ordet predikas och praktiseras måste vara det primära. Där är vi människor med olika gåvor och tjänster  lämmar till varandras uppbyggelse  för att Gud skall bli synlig av andra människor. En församling är en helig plats där människor samlas för att hålla Gudstjänst till Hans ära. Det är också en  plats där vi kan dela varandras glädje och sorg och bär varandras bördor. I en församling skall inte finnas plats för raljerande för då skymmer man Gud och allt som vi läser om Honom i ordet.

En sak till vill jag tillägga: Hur ser strukturen ut i församlingar idag? Motsvarar dagens ledare kravet på god undervisning och praktiserande av ordet? Hur många deltar i beslut som skall fattas av styrelse?

Om det blir ett  glest församlingsmöte med få beslutsfattare är risken också att församlingen tar en osund väg. Därför har varje församlings medlem ett ansvar och skall vaka över troheten till Jesus och ordet. Dessutom skall alla i församlingen medverka till och pröva äktheten i vad som predikas och sägs så det överens stämmer med Herrens ord och tanke.  

/Claudio