Alla våra motiv styrs utifrån våra behov och vad vi vill själva med våra liv. Mycket av det kan inte förverkligas  av många olika orsaker, det kan vara av ekonomisk karaktär, eller att vi räcker inte till eller så mycket annat som hindrar oss i våra beslut och handlande. Jag talar om vårt vardagliga liv och handlande, det ingår i livets gång att vi kan  inte ha kontroll på allt som vi ville. Framkomlighet är oftast att lämna det som vi inte kan påverka och gå vidare och fokusera på det som vi kan göra något åt både för oss själva och för andra.

På den andliga område är det samma sak, fast i ett annat perspektiv  och med vetskapen  om att vi kan inte leka Gud i tron att det blir så som vi föreställer oss, eller tom intalar oss om att bara vår tro är stort nog så kan vi nå våra mål.

Jo, jag anar att några kan reagera på mitt påstående utifrån vad som är skrivet i Guds ord:

 Matteus 17:20  ” Om ni har tro som ett senapskorn kan ni säga till detta berg: Flytta dig härifrån dit bort, och det ska flytta sig, och inget ska vara omöjligt för er.”…

Så… vad betyder detta, och hur skall vi förhålla oss till allt som är skrivet i bibeln?

Det första som jag vill ta till mig är helheten i det som vi läser i Guds ord.  Det andra är vår litenhet i förhållande till Guds storhet, vilket handlar också om vår tro som kan vara ”så litet som en  senaps korn”… dvs inte ett tecken på hur stor tro vi har, utan snarare på hur vi uppfattar Guds tilltal och erbjudande i en värld runt omkring oss. I detta ingår åtskildhet för Gud, helgelse som det heter också, men också motivet  och en andlig ”känslighet/vishet  och ro i vår själ att kunna uppfatta  Guds Andes maning till att handla. Läser vi vidare i samma text ovan förstår vi att lärjungar var besvikna  när de kom tillbaka till Jesus  för de kunde inte bota visa personer genom hans namn. Dessa förstod helt enkelt inte (ännu) vad Jesus menade. Deras kunskap var inte färdig, vilken understryker att man skall inte förhasta sig med andliga ting så som det skulle vara standard handlande.

Jag vill citera en kort citat hur Jesus bemötte detta: Samma kapitel Matt 17:21

” ²¹ Men detta slag går inte ut, annat än genom bön och fasta.*…

Här har vi själva kärnan i handlande som tillhör den himmelska världen och som vi har en obefintlig kunskap om.  Vad menar Jesus med sitt ord ovan?

Bön och fasta, varför?

Kan inte minnas att   jag har fastat  på det sättet som Guds ord uppmanar till, därför är jag heller ingen exempel på hur det fungerar praktisk.  Däremot har jag läst mig till hur Jesus fastade och bad i 40 dagar i förberedelse  inför  sitt offentliga verksamhet. Den första fastan som vi kan läsa om är när Mosse går upp på berget Sinai och skall möta Gud i den brinnande busken. Sen har vi en del fasta hos profeterna, också det i gamla testamentet inför stora beslut  som handlade om andliga ting där Gud skall ha sista ordet.

Vad vi kan se av detta är förberedelse, avskildhet  och bön  inför Gud  för att kunna bli ett redskap för honom. Detta understryker på ett påtaglig sätt att det är Gud som handlar genom sina redskap för att hans namn skall bli förhärligad och ärad. Det handlar om människans litenhet och ödmjukhet, som visar på Guds storhet. Det är inget som vi människor kan skryta med eller berömma oss av, vilket vi kan läsa om i Paulus brev till församlingarna där han varnade för andlig högfärd.

Men rubriken handlar om behov och förlåtelse… Korrekt, för att förlåtelse skall bli given  så måste det finnas ett behov till det, som första alternativ, det andra alternativ är att ge förlåtelse för att det skall fungera. Låter det krångligt? Nej inte som det låter… Här har jag varit många gånger och kan säga att det fungerar om man tar det seriöst.

Låt mig ta några exempel: I min ungdom  (kanske ) oförstånd  har jag trampat en hel del  på tårna, vilket mitt samvete gjorde klart för mig  när jag blev personlig kristen. Mitt motiv var då som nu att vara Kristi efterföljare  som ett redskap för honom. Jag förstod ganska snart att jag behövde få förlåtelse för allt innan jag kunde ställa mig till Guds förfogande. Dessutom ville jag inte ha en gnagande känslan av oro inom mig så jag sökte upp människor och bad om förlåtelse. Har faktisk inte möt någon som inte ville förlåta, snarare var människor förvånade att en yngling på 22-25 år visar sån ånger.

För mig var detta ett nytt kapitel i livet, men också en kunskap om att skall man leva i förlåtelsen så får man förlåta andra också. Det innebär att man får en frid och ro i sitt innersta, rädslan att möta mina medmänniskor är borta. Framför allt har jag ro i min själ och frid med Gud.

Detta är tillämpbart både i det profana och det  andliga livet, det vardagliga livet blev lättare att leva när man inte behöver bära med sig händelser som skaver. Det andliga livet har med sig så mycket mer än vi kan förstå till fullo.  Det handlar om det eviga  livet  och frihet i Kristus genom vilken vi hämtar kraft och inspiration i vår bön och i ordet.

För att förtydliga mig till sist:  Skulle det betyda att jag är felfri och fullkomligt utifrån  det som jag skrev?  Inte, så länge vi bor i den  jordiska kroppen är vi åtskilda från Gud. Kroppen tillhör jorden och förgänglighet, den är behäftad med många fel och brister. Men det är dock så att vi är fria i Kristus som har gjort oss rättfärdiga genom att han blev gjord till synd för oss. Genom sin död  besegrade han  synden  och genom sin uppståndelse har också vi fått liv för vår själ och evighets hopp.

Summa av allt detta blir då: Behovet att ta kunskap till sig, genom kunskap söka  sanningen  och förlåtelse som gör oss fria.

/Claudio