Egentligen är inte jag rätt  person att skriva om det eftersom jag saknar utbildning på område. Däremot har jag arbetslivs erfarenhet eftersom jag hade förmån att jobba med människor och den vägen fick jag handledning.

Detta är alltså en livserfarenhet genom människor jag träffade i både privat och jobb relaterad miljö.

Det första som jag vill söka svar på är följande frågor:

1. Vad är själavård?
2. Behövs den?
3. Vem är lämpad för den?

Själavård är en mental omsorg om den enskildes andliga välbefinnande. Man brukar skilja mellan vänskapssjälavård och enskild själavård. Den andliga välbefinnande definieras således i termen som, ande, kropp och själ. I förtydligande är det en kropp av våra lämmar och sinnen anpassad efter den jordiska. Medan anden och själen tillhör det eviga livet och har därför en annan dimension som vi uppfattar som tro. Detta i sin tur är något som vi inte ser, men hoppas på och är förvisade om genom den kunskap som vi har inhämtat med våra  jordiska sinnen. Det betyder att man går till ”grundkällan” där allt började enligt skapelse ordning som vi läser om i bibelns  första början.

Nu kanske någon invänder: Måste man läsa från början till slutet för att få kunskap om det?

Naturligtvist inte, Gud har gjort det mycket enkelt för människor att uppfatta detta, nämligen, att växa med kunskapen som är ett styckeverk för var och en av oss.

Evangelisten Johannes som var Jesu lärjunge beskriver det så talande i kapitel 1-3, detta har jag skrivit om flertal gånger om, men vill ni läsa ifrån grundtexten så slå gärna upp detta.

I Hebr. 11:1-3,6 citerar jag följande:

” ¹ Men tron är en övertygelse om det som man hoppas, en visshet om det man inte ser. ² För genom den har fäderna fått sitt vittnesbörd. ³ Genom tron förstår vi att universum har skapats genom Guds ord, så att det synliga inte har blivit till av det som vi kan se.”…

” ⁶ Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud, för den som vill komma till Gud måste tro att Gud är till, och att han lönar dem som ihärdigt söker honom.”…

Behövs själavård?

Ja ,absolut, detta är en del av livet fastän den är osynlig. Tyvärr är det många människor som lider men som inte syns på utsidan .Där, tycker jag, bör vi vara mycket försiktiga när vi fäller omdöme om vår nästa. Ingen av oss har gått i vår nästas skor  för att kunna bedöma tillståndet för vederbörande.

Själv tänker jag på Jesu ord om de förlorade fåret  Matt 18:12-14

” ¹² Vad tror ni? Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han inte de nittionio i bergen och ger sig ut och letar efter det som har gått vilse? ¹³ Och om det händer att han finner det, sannerligen säger jag er: Han gläder sig mer över det än över de nittionio som inte har gått vilse. ¹⁴ Så är det inte heller er Faders vilja, som är i himlarna, att någon av dessa små ska gå förlorad. ”…

Vist vi är som får som förirrar oss ibland, men hittar ändå tillbaka till flocken om vi skall tala bildspråk. Det finns alltid någon eller några som kommer efter eller i värsta fall sitter fast inklämda i livets taggar. Vad gör vi då?Jo, de flesta grips av medlidande och tycker synd av dessa. Det finns såna som är skadeglada och tänker: Vad gott, nu har han/hon fått vad de förtjännar…Må vara så, är det rätt? Alla kan inte vara själavårdare, alla kan inte hjälpa alla heller, sant. När allt kommer omkring så är det inte mängden som räknas. Gör det lilla du kan, gör det villig och glatt för Jesu skull som gav sig själv i kärlek till oss. Ibland behöver man inte ens säga så mycket, utan bara lyssna för att vederbörande skall kunna slänga av sig en del av bördan. Kanske behöver man byta ut hamrande ord mot oljeflaskan för att ta ett bildspråk igen och gjuta olja i såren?

Skall avsluta dagens artikel med den sista fråga:

Vem är lämpad att vara själavårdaren?

Som allt annat har vi våra olika uppgifter i livet. Att vara själavårdare kräver både utbildning och kunskap tillsammans med tålamod och god erfarenhet.

Inom kristna samfund har man oftast efterlyst pastorer som kunde både sjunga, predika och vara  själavårdare. Hittar man en sådant person så är det underbart, däremot kan inte pastor, diakon eller någon annan för den uppgiften ersätta mångfallden i Guds församling. Där har vi alla en uppgift för att se till så ”Kristi kropp”kan leva och är varandra till tjänst.

En viktig egenskap för hela församlingen är omsorg av varandra, för själavårdare är tystnads plikten absolut måste. Skvaller och förtal i en församling är grogrund för splittring.

/Claudio